Att vara singel kan ha sina fördelar och nackdelar. Att känna sig älskad på det sätt som man gör av att ha en pojkvän är ett av det magiska ting här på jorden.. Jag kan sakna det ibland. Den där tryggheten hos en person, som man vet alltid ställer upp för en. Dem långa kramarna där man kan känna kärleken rusa genom kroppen. Kyssarna som uttrycker passion lycka och kärleken man verkligen vill bevisa är sann. Det kan jag sakna.
Jag vill ha någon som älskar mig för den jag är. För att jag är jag. En person som kan lita på mig och som jag kan lita tillbaka på. En person som är villig att dela motgångar och medgångar med en. Det vill jag ha!! Men delen där allt skiter sig. Där man stör sig på varandra, där man tappar tålamodet, där man grälar om små saker, där man helt enkelt inte trivs av varandras närhet. Då man börjar glida isär. Det vill jag inte ha. Men vad ska man göra?
Jag är inte den bruden som bara faller för utsidan, och struntar i insidan. Jag är den som blir intresserad av den söta killen som har ett fint leende, som jag vill veta mer om. Den jag liksom blir nyfiken på.. Jag ger helt enkelt sedan insidan en chans, om man kommer så långt. Jag är inte den tjejen som skulle ligga med en kille bara för att alla andra gjorde så. Jag är inte den tjejen som faller för grupptryck på något vis, inte den som lyssnar när alla säger : Lägg in en stöt på honom. Nej, jag fungerar inte så.
Jag vet att jag kommer hitta den rätte, och att han finns där ute. Jag kräver inte att det ska ske imorgon på någotvis. Men jag väntar.  Och ibland så vill jag spola fram tiden, så att den går liiite snabbare.