Varje jäkla gång jag kollar på SATC så får jag inspiration. Var nyss och såg 2an, och oj oj oj den var riktigt underbar kan jag säga! Iallafall, så får jag inspiration. Ett sug. Jag vill också vara där, i new york ha en sådan där FÖR SNYGG too be true lägenhet i manhattan.Jag vill jag vill jag vill. Jag vill arbeta med min sång, urvecklas, resa och visa vad jag kan. Men medans älskar jag kläder. Men mitt stora intresse är smink. Jag tycker det är hur häftigt som helst, och jag är duktig på det, även om jag ALDRIG visar att jag är det. Men allt det där innebär jobb. Tillexempel med sången. Det är extremt tufft att ta sig dit man vill, speciellt i dagens samhälle. Men allt som kan krävas till en start är ett hopp, och en extrem självkänsla. Man måste veta vem man är, innan man slänger sig in i en sådan ansträngande match f. Jag vill arbeta inom musiken. Det är det jag är bäst på, det är min talang jag har. Många skulle kunna döda för den röst jag går omkring och bär på! Det är som jag säger.. en gåva. En talang. Men som jag nyss skrev. Innan man börjar måste man känna sig själv. Veta vad man vill, veta vem man är och hur man ska vara. För om man inte vet det kommer dem man jobbar med, vilja att du skall vara på ett visst sätt, och då kommer dem komma med sina knep och säga : gör så, agera så, säg så. Dem styr sakta men säkert dig till att bli en person som du egentligen inte är. En person du egentligen inte menade att du ville vara! Det är oerört viktigt att vara säker. Och det är jag redan i min ålder. Jag är otroligt mogen, men ändå larvig. Jag faller aldrig för grupptryck längre. Jag är oerhört säker. Jag vet vem jag är, och jag är stolt över mig själv. Såklart det finns stunder i livet då man kan tveka på allt det där, eftersom att det ibland kan kännas omöjligt att en tjej som jag skall veta allt om mig, i denna åler. Jag är trots allt bara 15 (snart) Men. Jag är smart. Jag vet vad jag vill, och vad jag ska nå i livet. Idag vet jag det. Men jag  vet aldrig vad jag kommer vilja imorgon. Ni hör ju bara hur jag blir. Jag blir denna person.. den bestämda. Jag är jäklarns slarvig och glömsk av mig, men det får jag bara leva med eftersom att det är bara den jag är. and all i can do is try to change.. Men iallafall, så blir jag inspirerad av att få skriva av mig, och jag känner mig så sjukt taggad till att bara börja tävla igen, bara få göra allt som står i min makt till att nå det jag drömmer om dvs att ha den där svinsnygga lägenheten i new york, och få göra det jag älskar mest: stå på scen. Fyfan vad jag älskar det.