Åh, fan vad allt har känts hopplöst..
Jag har vart i typ värsta depressionen. Okej, kanske inte - men nästan iallafall. Min katt, min käraste katt, som dock inte är / var så kelig, usch vad hemskt det låter. Är död...
Eller? iallafall, så försvann hon den sista dagen i juli, och har inte dykt upp.
Många katter dör på vårat land, pga rävar..
Jag vill inte tro att hon inte lever längre, men jag orkar inte höra jamingar i huvudet längre, jag orkar inte vara stark och inte gråta, för att jag tror att hon kommer tillbaka. För det tror jag inte. Maja har alltid kommit hem och ätit när hon var hungrig, och hon har också vart den som kommer hem för att sova. Ja, hon har liksom alltid vart hemkär, aldrig vart borta i flera dagar. Först trodde jag att hon skulle komma tillbaka. Sen kom den där oron fram i magen. Jag kevin, och pappa, sofie var ute och letade. Vi gick runt hela tynningö och ropade. Inget svar..
Jag hoppades på ett mirakel. Men miraklet kom aldrig. Okej! Det kanske inte är försent.
Men om jag ska vara ärlig både mot er och mig själv, så tror jag att hon inte kommer tillbaka. Jag kommer inte få
vakna av hennes tassar som river mot fönstret igen. Jag kommer alrid mer att få se hennes söta svart grå vit randiga aniskte. ALDRIG, jag har lärt mig att acceptera. Att det faktiskt kan vara så hemskt.
Det hemskaste med det är att sist jag "umgicks" med henne, så fräste hon åt mig och jag blev arg på henne.
Kommer inte få säga förlåt till henne, Nu kommer tårarna..

Men maja, jag vet att du ser mig nu, jag vet att du finns där uppe.
Och det är det som gör att jag står på benen.
Vila i frid.